Du vet hur det är. Man kommer hem och sätter sig framför orgelväggen på sin lilla pall och klinkar sin Lilla snigel. Visst är det tjatigt i längden? Jag menar, när man nu råkar äga ett tysktillverkat 144-pipigt praktexemplar med ståtliga 15 meters från golvpedalen till det snidade emblemet längst upp, då vill man ju liksom utnyttja kapaciteten. Inte sant?

Okej, jag kanske inte äger någon orgel. Men jag har ju fuskat lite med piano för husbehov. Jag kom aldrig så långt som till Bachs större verk, och det är med visst vemod.

Jag har alltid gillat Johann Sebastian Bach förresten. Det är svårt att säga exakt vad som tilltalar, men kanske är det just så banalt som att jag imponeras av orgelmusiken. Det har måhända med min kyrkliga bakgrund att göra. Kanske är det Bachs stora passion för det kristna budskapet.

Ta gärna en snabb titt på klippet, speciellt fotarbetet vid 5.45. Man måste gilla en låt och ett instrument som kräver en assistent för att det ska gå att framföra.

Uppdaterat: Nu såg jag det här klippet med världsberömda violinisten Vanessa-Mae (som för övrigt fått en dvärgplanet uppkallad efter sig) – på tal om gårdagens blogginlägg om fiolspelande. Jag kan avslöja att jag inte heller på felan kom så här långt innan jag lade av. Om du vill se toccatan och fugan i en version med lite mer fart och fläkt så är det i alla fall detta du ska se.