På tal om kreationister som jag nämnde för ett tag sen, så såg jag i dag ett BBC-program om kristendomens relation till evolutionen. (Om du har en timme över, se den!)

Som sagt fick jag mycket information om evolutionens brister under min uppväxt, samtidigt som jag upplystes om Intelligent Design och liknande. Sedan jag började på högskolan, kan man säga, har jag fått fler perspektiv och glidit längre ifrån kreationisterna.

När jag kollade på den kristne filmarens reportage i dag kom jag nästan med skam ihåg en diskussion jag förde på internet med några kursare strax efter att jag hade börjat plugga till journalist, och hur jag förde fram tanken att människor och dinosaurier kunde ha levt samtidigt. Detta är ett exempel på en sak som jag inte skulle säga i dag.

Jag är ingen naturvetare. Min resa mot större acceptans av evolutionen har mer handlat om teologi, bibelstudier och samhällsintresse än om att sätta mig in i geologiska och biologiska fynd. Att sätta sig in i hur kristna människor tänker som tror på evolutionen, till exempel Francis S Collins och Antje Jackelen, har också hjälpt.

Även om det skulle vara bekvämt att tolka Bibelns skapelseberättelse mytologiskt/bildligt/allegoriskt så har jag haft svårt att ta till mig läran om att Gud ska ha använt sig av evolutionen som skapelsemetod fullt ut. Tills nu. Dagens program kan ha fört mig något närmare att få ihop Om arternas uppkomst med skapelseberättelsen.

Det jag har haft störst problem med är att kristendomens Gud ska ha skapat med hjälp av en metod som går ut på att varelser skaffar sig fördelar på andras bekostnad, konkurrerar till döds och har en självcentrerad syn på världen. Jag har inte fått ihop det med det övriga kristna budskapet.

BBC-killen tar upp det här. 37 minuter in i filmen dissar han Intelligent design, den rörelse som säger att den utan att ta ställning för någon religion kommer fram till att det måste finnas en formgivare bakom vårt väldigt komplexa universum:

“För mig är det största problemet vad Intelligent Design säger om Gud. Man beskriver en gud som ingriper i livets utveckling och gör små förbättringar längs vägen. Men om så är fallet, varför ingriper inte Gud och gör slut på utnyttjande av barn, svält och folkmord?

Intelligent Design’s gud är en övernaturlig mekaniker som är väldigt bra på att tillverka saker men som helt och hållet verkar sakna moral. En sådan föreställning om Gud kan jag inte tillbe – en gud som helt enkelt är en större och smartare version av dig eller mig.”

Hans syn, som han hävdar även var kyrkofädernas, är att Gud fungerar på ett annat sätt (12 minuter in i filmen):

“För dem var Gud inte en gud som satt i en fåtölj utanför skapelsen och såg den utveckla sig. Men Gud var inte heller en gudom som ingriper godtyckligt. Snarare sågs Gud som allestädes närvarande i hela skapelsen.”

Gud är existensen själv, eller skapelsen om man så vill, slår BBC-killen fast. Han ser därför ingen filosofisk konflikt mellan att tro på Gud som skapare och att se evolutionen som processen genom vilken Gud frambringar liv.

Visst låter det fint? För mig innebär det i alla fall ett steg närmare att se sambandet mellan det kristna budskapet och utvecklingsläran.

Glad Tre vise männen-dag! Klart man bloggar när folk till och med får ledigt för ähum vår skull.

Jag tänkte passa på att lägga 2011, det mediokra bloggandets år, till handlingarna och se till att vara först för en gångs skull. Dags att summera och minnas det år som ännu till stora delar inte inträffat. Mina vänner, här är det viktigaste som hände i mitt liv under 2012.

Året började fint med ett nyårsfirande i goda vänners lag i en motionshall i Rotebro. Jag lovade tidigt mig själv, genom ett så kallat nyårslöfte, att jag skulle ha ett nytt jobb när året var slut. Karriären är förstås i sig inte så viktig, men den har fått spela en stor roll under året på grund av att jag måste tjäna tillräckligt med pengar. Det här med att sitta på bostadsrätt påverkar de ekonomiska kraven, helt enkelt.

Anledningen till att jag letade nytt jobb var framför allt att jag skulle ha gått ner på halvtid från 1 februari. Även om jag inte bytte bort partitidningen helt och hållet, kändes det som en stor förnyelse att ha frilansat på halvtid. Jag är glad över att ha gett mig in i entreprenörskapet, med alla dess utmaningar och dess frihet. Visst har det varit mycket jobb, ibland till ingen nytta, men upplägget med att använda tidningens kontor har fungerat över förväntan.

OS i London och Fotbolls-EM var stora sportsliga besvikelser förstås. Men allt bleknar i ljuset av den stora triumfen under året – när våra anrika hockeyhjältar utförde Bragdernas Bragd och kämpade till sig det mest ärofyllda av alla idrottspris i början av januari. I USA, Ryssland och många andra länder talar man nu om Sverige som det stora idrottsundret. Jag kommer länge att vårda minnet av juniorernas gyllene framgångar.

För egen del har 2012 inneburit att jag börjat beta av den svenska klassikern. Lidingöloppet är avklarat, så nu är nästa mål Vasaloppet 2013.

Jag gick tidigt under året in i ett projekt som min församling skulle göra på Kungsholmen. Det här första året har till stor del handlat om bön och att hugga tag i de arbetsuppgifter som behöver utföras, så att församlingen kan bli etablerad. Redan har vi sett hur Gud gör under i Stockholms innerstad och hur församlingen kan möta människors behov. Stay tuned, som vi säger.

Att dela många av årets utmaningar och glädjeämnen med E har varit grymt. Hon är en fantastisk tjej och jag tror på en strålande framtid både för henne och mig. Dessutom är jag otroligt tacksam över alla vänner, gamla såväl som nya.

När jag växte upp i pingströrelsen matades vår ungdomsgrupp regelbundet med ifrågasättande av evolutionsteorin. Inte sällan kom en kringresande kristen föreläsare och berättade om Darwinismens svagheter och visade over head-bilder av mikroorganismer som saknade mellanformer. Det var intressant och ledde till att jag även i högre åldrar försökt sätta mig in i Intelligent Design och de vetenskapliga beläggen för Bibelns version av jordens tillkomst.

Bland annat har jag lyssnat till Krister Renard, både live och genom nedladdade föreläsningar i MP3-format. Jag har uppfattat honom som underhållande och relativt sansad jämfört med vissa andra i det kreationistiska diket.

Och därmed lämnar vi evolution kontra skapelse för den här gången – nämnde Renard har nämligen lagt fler strängar till sin lyra. Förutom Mellanösternkonflikten har han sedan några år tillbaka börjat kritisera den svenska invandringspolitiken. Därför har min bild av honom förändrats.

Jag är fascinerad. Nu finns inget underhållande i mina ögon, mer en ganska tveksam retorik på många ställen. Jag känner igen den från sverigedemokratiskt håll och konstaterar att jag inte gillar det. Speciellt i förhållande till ungdomens föreläsningar framstår Renards sätt att resonera som, ja, överdrivet polemiserande.

I går publicerade Renard ett blogginlägg som verkar vara den första delen i en serie där han klarlägger hur han egentligen ser på invandringen. Jag läste med en utgångspunkt som närmast kan beskrivas som invandringsvänlig och anade därför från början att jag inte skulle hålla med. Så blev det mycket riktigt. Om vi skippar själva sakfrågan och riktar in oss på retoriken tänkte jag ta upp en del saker. Anledningen till att jag skriver är att den gode Renard väljer att hålla en mycket hög profil när det gäller att hantera sanning och fakta. Därför blir hans resonemang, härledningar och slutsatser extra intressanta.

I korta drag anser Krister Renard att invandrare som begår grova brott ska utvisas ur Sverige oavsett vad som möter dem i hemlandet. Grundförutsättningen är att invandrare inte har födslorätt i vårt land och ingen rätt alls att komma hit. Framför allt riktar han in sig på muslimer. Renard skriver:

Att jag skriver som jag gör om invandring och mångkultur är för att jag värnar om vårt land och vårt lands bästa. Jag tror ett Europa befinner sig på en farlig väg, som kan sluta med en lika blodig katastrof som [Andra världskriget]. Än är det kanske inte för sent att stoppa den utvecklingen. Jag ser stora likheter mellan åren före WW2 och dagens situation. Islamismen (eller varför inte tala klartext och säga islam – islamisterna är helt enkelt de muslimer som fullt ut följer sin läromästares instruktioner) är fullt jämförbar med nazismen när det gäller maktambitioner, våldsbenägenhet och förakt för andra kulturer och värderingar.

Jag är en sådan person som alltid drar öronen åt mig när någon börjar jämföra med Hitlertyskland, men här läste jag vidare. Dels började jag strax fundera på vilka källor Krister Renard har. Han säger att han har källor till sina påståenden, som finns i äldre blogginlägg. Jag har inte orkat leta efter dessa, men visst är jag nyfiken på var följande kommer ifrån:

- Av allt som skrivs i medierna och visas på tv, med mera, är endast en publicering av 100 000 neutralt vinklat eller vinklat till Israels fördel. Övrigt är starkt vinklat till palestiniernas fördel, enligt Renard.

- Om det fortsätter som i dag (det vill säga att det händer att brottsliga invandrare får fantasisummor från samhället, att de inte får några straff och att de inte kan utvisas) kommer nazistpartier snart att ha egen majoritet i riksdagen.

- Frankrike går obevekligt mot ett inbördeskrig inom 30 till 40 år.

Hur som helst. Jag reagerade på tre huvuddrag i blogginlägget.

För det första för Renard ett resonemang kring de politiskt korrekta. Han kallar dem (eller oss, han skulle förmodligen sortera in mig i det här facket) för personer som verkar för en döende civilisation och sprider ondska. Retoriskt är det svårt att försvara sig mot detta. Det handlar om att bli tillskriven politiskt korrekthet för att man råkar tycka samma sak som etablissemanget. I grunden är det naturligtvis inget fel på att konstatera att snällhet inte alltid leder hela vägen – men. Därifrån är steget långt till att konstatera att “Godhetskören kommer inte att ge sig förrän det Sverige som vi etniska svenskar vuxit upp i inte längre existerar”.

Att hänvisa till psykosociala faktorer är inte ondska. Ett sådant påstående är lika lömskt som att påstå att psykosociala faktorer fråntar individen hela ansvaret för brott.

Ondska behöver liksom ett uppsåt per definition.

Det andra retoriska knepet i artikeln är generaliseringar. Krister Renard är tydlig med att hans artikel handlar om invandrare som “begår grova brott, utnyttjar systemet och är här för att ta över vårt land” samt att han inte drar alla invandrare över en kam. Men jag hävdar att en och annan svepande formulering smyger sig in i hans text, framför allt när det gäller muslimer. Här är tre exempel:

“[Muslimer] hotar allvarligt vårt lands framtid, eftersom de varken kan eller vill eller får anpassa sig till det svenska samhället.”

“Överhuvudtaget lyser tacksamhet med sin frånvaro i den muslimska kulturen.”

“Många av muslimerna i vårt land upplever sig som herrefolket som snart skall ta över vårt land.”

Det är förstås möjligt att Renard har källor som styrker även de här påståendena, men för mig är det helt nya uppgifter. De muslimer jag studerade med anpassade sig till det svenska samhället genom att till exempel tona ner fastan eller bönestunderna. Om jag förstått rätt är vördnad och tacksamhet för gåvor en viktig del av det sociala samspelet i många arabiska kulturer (och att arabisk och muslimsk kultur är sammanvävd får vi väl anses vara fastslaget). Jag har inte heller sett något belägg för regentambitioner bland “många” muslimer.

(Om jag ska göra mig lite lustig på Renards bekostnad så lär det bli intressant att se vilka som så småningom kommer att styra Sverige. Han slår fast att det antingen blir muslimerna eller nazisterna. Kanske både och.)

Problemet med generaliseringar – och detta är sannerligen inte något som Krister Renard är ensam om att göra sig skyldig till! – är att man tillskriver människor egenskaper utan att utgå från individer. Det är lika dumt som att säga att alla pingstvänner är kreationister, att alla på Södermalm i Stockholm är homosexuella eller att alla judar har stora näsor. Generaliseringar fördummar, tar ifrån individer deras unika identitet och sprider en falsk bild av verkligheten. Jag förstår att det är frestande att använda generaliseringar, men personligen har jag stora problem med dem. Alla generaliseringar är av ondo, för att återigen skoja till det lite.

För det tredje drar Krister Renard långtgående slutsatser efter att ha presenterat dåligt underbyggd fakta. Den logiken riskerar att leda oss fel i sakfrågan. Och Krister Renard är ju ute efter sanningen.

Det tydligaste exemplet är en nyligen genomförd undersökning på Aftonbladet.se, där Renard gör en stor poäng av att Sverigedemokraterna får 23 procent av rösterna på just Aftonbladets webbplats. Han går sedan vidare till att slå fast att den undersökningen visar människors tankar snarare än vilket parti de faktiskt skulle rösta på (trots att frågan i undersökningen löd “Vem skulle du rösta på om det var val i dag?”). Sedan följer slutsatsen:

Även om många av de som nu valde SD, i verkligheten i ett riktigt val, än så länge skulle röstat på M eller S och inte SD, anser de tydligen att SD har rätt när det gäller just invandringen.

Jag anser att det blir fel hela vägen här. Aftonbladet.se är typ Sveriges största webbplats och en nyhetssajt som inte enligt några belägg skulle skrämma bort sverigedemokrater, vilket Renard antyder. Vidare får Sverigedemokraterna alltid högre resultat vid omröstningar på internet, vilket anses bero på att partianhängarna är mer aktiva där än andra partiers sympatisörer. (Till exempel anses SD-närvaron i sociala medier till viss del ha bidragit till framgångarna i valet 2010.) När det gäller att de som röstar skulle strunta i Aftonbladets fråga och i stället gå till sina “tankar” om just invandringen så förstår jag egentligen inte kopplingen. I den mån en sådan koppling finns vet jag inte varför man väljer att markera detta just genom en klickundersökning på Aftonbladet.se. Min bedömming blir i stället att det ligger närmare till hands att en samling sverigedemokrater uppmanat varandra att leta upp den aktuella undersökningen och klicka på alternativet SD.

Låt mig ta ett sista exempel. Renard irriterar sig på att människor använder sociala faktorer som utanförskap och arbetslöshet för att ursäkta rån och andra brott. Den ståndpunkten håller jag med om, kan sägas, men jag tar upp den för att belysa en skev argumentationskedja. Krister Renard går nämligen vidare med två retoriska frågor:

Varför begår i så fall asiatiska invandrare rån och våldtäkter i oerhört mycket mindre omfattning än muslimska invandrare? Och om det nu är psykosociala orsaker, varför är inte asiatiska invandrare arbetslösa och utanför i samma utsträckning som muslimska invandrare?

Jag skulle beskriva det här som en logisk kullerbytta eller liknande, för här skulle jag ju säga – förutsatt att Renards fakta stämmer – att psykosociala orsaker är svaret på båda frågorna. Inte som ursäkt, utan som förklaring. Uppväxtmiljö, tidigare erfarenheter, ekonomiska villkor, kulturellt kapital och många andra orsaker formar oss. Här går att se en skillnad mellan asiatiska invandrargrupper och muslimska, om vi nu ska bunta ihop dem till kollektiv. Exakt vad som påverkar en människa till att begå brott lär vi få gå ner på individnivå för, men klart är att socialgrupp har stor betydelse.

De retoriska frågorna skuldbelägger muslimska invandrare som grupp, utan att ha greppbar koppling till påståendet att sociala faktorer inte är någon ursäkt för brott. Där finns ett problem i Krister Renards sätt att diskutera.

I sitt blogginlägg återkommer Krister Renard till fakta som motpunkt till förutbestämd världsbild. Det är alltid viktigt att de fakta som finns hanteras varsamt utan att slarvas svepande analyser och retoriska fulknep. Vare sig han talar om arternas eventuella utveckling, judarnas eventuella rätt till ett eget land eller de missskötsamma invandrarnas eventuella rätt att stanna i Sverige måste även Krister Renard hålla en ärlig ton. Jag kräver inte objektivitet, fullständig saklighet eller att båda sidor kommer till tals. Bara att sökandet efter sanning får fortgå.

Kommer ni ihåg 1990-talet när såna som jag satt och fnissade åt Skrattnet.com och den mycket karaktäristiska humor som frodades på nätet? Jag tänkte att vi kunde återuppliva detta genom att samlas kring en sån där lista av typen “Hur du vet att Jesus var en svart snubbe från Kalifornien”. Jag har hittat den på Bits and Pieces och översatt den alldeles själv. Passar på att varna för torr, förlegad humor.

Vid närmare eftertanke byter jag ut några av modemreferenserna till mer moderna varianter. Ok, nu kör vi:

Du vet att du är beroende av internet om …

1. Du pratar om att “ladda ner” när du ska gå på toaletten.

2. Du drömmer mardrömmar om Flash och internetannonser.

3. Du börjar presentera dig som “janne at gmail punkt com”.

4. Ditt hjärta slår snabbare och mer oregelbundet varje gång du ser en ny www-adress på tv.

5. Alla dina vänner har ett @ i sina namn.

6. Din hund har en Facebook-sida.

7. Du kan inte ringa din mamma för hon har inte Skype.

8. Du vet inte vilket kön tre av dina närmaste vänner har, eftersom de har neutrala nicks och du aldrig har brytt dig om att fråga.

9. Din make berättar att han minsann har haft skägget i två månader.

10. Du vaknar klockan tre på natten för att gå på toaletten och kollar Twitter på vägen tillbaka till sängen.

11. Din fru skapar en ny regel: Inga datorer eller smartphones i sängen.

12. Du frågar en rörmokare hur mycket det skulle kosta att ersätta stolen framför din dator med en toalett.

13. Din fru säger att kommunikation är viktigt i ett äktenskap – så du köper en dator till henne och drar in en extra telefonlinje så att ni kan chatta med varandra.

Så här va:

Jag har jobbat “med media” i fyra år nu ungefär. I februari går min nuvarande tjänst ner på halvtid på grund av nedskärningar. Jag ser på olika sätt hur min bransch krisar och att jobberbjudandena ligger glest.

Betänk nu följande scenario: Jag jobbar halvtid, skriver en och annan frilansartikel och pluggar på ett lärarprogram. Med start till våren. Utbildningen leder i så fall till att jag nån gång i framtiden blir behörig till att försöka tuta i gymnasister samhällskunskap, historia, religion, svenska eller annat hyperintressant.

Innan den retsamme bloggkollegan Magnus lyfter luren på impuls för att leverera några “Tjänna magistern”, “Klass 9A Olsson” och “Vad är det här för dj-a påhitt” kan det va på sin plats med en förklaring. Läraryrket har länge varit mitt andrahandsval efter journalistiken. Jag gillar att försöka förklara saker (vilket går igen i mitt nuvarande yrke). Jag såg häromdagen att det förmodligen finns platser kvar till utbildningar som startar under våren. Och jag behöver en långsiktig plan för att kunna försörja mig.

Så här går mina tankar. Det är lite spontant, men hey – story of my life.

Nackdelar:
SO är typ det område där det är svårast att få jobb som lärare.
Lärarutbildningen lär ha mycket praktik och grupparbeten. Kan va svårt att kombinera med jobb.
Det tar himla lång tid att bli gymnasielärare.
Ekonomin blir tuffare om man pluggar.
Arbetsgivaren kanske inte är helt nöjd om jag läser till ett annat yrke. (Å andra sidan är jag inte en person som tidningen satsar på i dag heller.)

Fördelar:
Det är gratis att plugga. Jag förlorar inget på att börja utan kan alltid sluta om det inte skulle funka.
Att plugga är ganska roligt. Och det är aldrig fel i min värld att lära sig saker.
Även om det skulle va svårt att få jobb sen så är det ännu svårare att få journalistjobb.
2015 ökar kraven på att lärare ska va “behöriga” och det lär innebära att fler med rätt examen behövs till skolorna.
Det är bra att börja en utbildning redan nu, im jag ska göra det, för jag blir inte yngre direkt.

Nu lämnar jag ordet fritt. Finns fler fördelar? Fler nackdelar? Något jag borde tänka på? Ska jag strunta i de här tankarna? All input mottas tacksamt.

En grej som personer i tidningsvärlden måste förhålla sig till är detta med Stock Photos, eller arrangerade arkivbilder om man så vill. En del är riktigt fula. Jag valde ut några av den fulare sorten från bildarkivet på mitt jobb. Det är förmodligen bara jag som bryr mig om sånt här men håll till godo.

Nummer 1:

Vi börjar med en klassiker: Den kärleksfulla pappan i karriären som tar hand om sitt barn. Han kanske tar ut pappamånader.
Vad är hemskt med bilden?
a) Pappans frisyr. Klipp sidorna, kamma inte bak håret!
b) Ungen ser livrädd ut.
c) Ungen och pappan har ingen ögonkontakt.
d) Barnets ben har antingen allvarlig syrebrist eller tillhör ett helt annat barn. Toklila ju!
e) Friläggningen av barnets huvud är misslyckad. Ungen är ju helt kantig.

Nummer 2:

Berusade ungdomar på fest. Men alkoholen har en baksida! Tjejen i lila är uppenbart helt borta och skulle kunna råka illa ut.
Vad är hemskt med bilden?
a) Så där ser inte en berusad människa ut.
b) Ingen verkar ha druckit ur sina ölglas. Fast det är klart, det är säkert minst femte glaset ÖL de här poshiga brudarna bälgar i sig.

Nummer 3:

Finns det något bättre sätt att illustrera strävan efter fred än människor som förenas runt jorden?
Vad är hemskt med bilden?
a) Det här är ett bra tillfälle att tipsa om bloggen Photoshop disasters. Lektion ett i bildmontage kan vara att se till att inte benen syns när någon står bakom en icke-transparent jordglob.
b) Kommer hela jorden vara omgiven av laserstrålar när vi når fred? Är fred i så fall verkligen något som vi vill eftersträva?

Nummer 4:

En arbetare som bidrar till BNP. Förmodligen är han egenföretagare. Eller ett resultat av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Eller en driftig invandrare.
Vad är hemskt med bilden?
a) Varför skulle en tysk porrskådespelare börja jobba inom industrin?
b) Vad gör människan? Tänker han boxa till maskinen?
c) Varför är maskinen så ren?

Nummer 5:

Dagens ungdom pratar i mobiltelefoner.
Vad är hemskt med bilden?
a) Om vi hoppar över den otidsenliga mobilmodellen: Vad är grejen med hennes hår? Varför är det så suddigt på vissa ställen? Vissa hårstrån verkar ha skakat hysteriskt när bilden togs.
b) Har hon inte en ganska stor hand?
c) Hur gammal är människan? Är inte ansiktet lite väl eeeehhh “fårat” för att vara på en hyfsat ung människa?

Nummer 6:

Här är det forskning på hög nivå. Det kan också vara ett lab på ett sjukhus. I vilket fall går mänskligheten framåt, och det är ju skönt.
Vad är hemskt med bilden?
a) Egentligen inte så hemsk bild, förutom att hon verkar syssla med att framställa vatten. Vi kan annars hoppas att hon kommer fram till ett botemedel mot högt hårfäste, höhö.

Nummer 7:

Ahh! Ung kärlek! Hav och svarta kläder, ett fantastiskt sätt att fira en ny förlovning och kanske planera framtiden med äktenskaplig juridik och allt det kan vara.
Vad är hemskt med bilden?
a) Mest att jag personligen tycker den är alldeles för stel. Svårt att sätta fingret på. Men jag skulle aldrig välja den för att illustrera en artikel om kärlek eller äktenskap.
b) Photoshop-miss 1: Skuggan från huvudena går åt olika håll.
c) Photoshop-miss 2: Killens vänsterben verkar vara avhugget

Nummer 8:

Favoriten. Varje möte, inom såväl näringsliv som politik, borde avslutas så här.
Nu kör vi in nävarna alla tre, firar att inga kvinnor fick vara med på mötet och så samarbetar vi för att nå målet!

De senaste veckorna har jag följt diskussionerna bland medieeliten om något som heter Ajour. Jag förstår om du inte har hört talas om detta men det är alltså en sajt med journalistiskt innehåll som startade i mitten av oktober.

Förutom att jag hänger med så gott som möjligt i diskussionerna kring mediernas utveckling så är en stor anledning till att jag håller koll på debatten – förstås -  att min förra chef (typ) Emanuel Karlsten är frontfigur och en av grundarna för sajten.

Ajour har fått stor uppmärksamhet. Grundarna lade en hel del krut på lanseringen och utnyttjade sina icke försumbara nätverk i framför allt sociala medier. Tunga medietyckare som Fredrik Strömberg, Jan Gradvall, Brit Stakston, Andreas Ekström och många fler har kritiserat och (möjligen med undantag av Gradvall) ägnat en hel del tid åt att formulera sina sågningar. (Även om Ekström verkar ha ångrat sina ord något.) Det blev invigningsintervju i TV4 Nyhetsmorgon och i går debatterades Ajour hos Publicistklubben. Och nu kommenterar jag :) Det är fascinerande hur mycket snack det har blivit av något så – ja vad ska vi kalla det – modest.

Jag blir mer och mer positiv till Ajour. Kritiken har skjutit in sig på flera områden men som Emanuel sa i går på PK så är sajten en experimentverkstad. Det är strålande att de här föreläsarna, krönikörerna med mera gör något och inte bara analyserar. De vill hitta vägar för en krisande mediebransch. Det är aldrig lätt att sticka ut hakan i det här landet, speciellt i en ankdamm som mediebranschen, så det ska bli spännande att se hur det hela utvecklas. Jag skulle också skriva snabb journalistik jag brinner för, med läsarinflytande, om jag bara hade ekonomiska möjligheter. Hoppas de hittar något glimrande i sitt sökande – i så fall lär den fristående webbtidningen KD News lanseras (dock utan Nyhetsmorgon) fortare än du hinner säga interndemokrati.

Det stora misstaget med Ajour är att det där gänget kom med idén att lansera så hårt. Efter teasers, pretentiösa presentationer av de medverkande, nedräkning och tv-framträdande avtäcktes – en tom nyhetsblogg. I dag är det en nyhetsblogg. Med brister i grundläggande sajtfunktioner som design och navigering. Sådant behöver inte vara på plats i en experimentverkstad, självklart inte, men leveransen motsvarade de facto inte de förväntningar som mycket medvetet byggdes upp.

Å andra sidan hade sajten inte fått lika mycket mothugg och därmed uppmärksamhet om de inte hårdlanserat så det kanske var medvetet. Man vet aldrig med dessa PR-medvetna människor.

Efter att ha följt vad som sagts och skrivits tycker jag kritiken är överdriven. Den skjuter liksom fel, sett till vilka ambitioner som personerna bakom Ajour faktiskt har sagt sig arbeta efter. Om man tänker bort det antiklimax som hajp-lanseringen innebar så återstår ett bloggkollektiv som provar sig fram till nya former för journalistik. Om ett sådant arbete är viktigt vet jag inte – det räcker med att jämföra med mina vänners arbete inom vården för att få lite perspektiv för vad vi medienördar och dito wannabes ägnar energi åt. Men för journalistikens grunduppgifters skull, att avslöja orättvisor och så vidare, så behöver något hända. Det vore bara bra om det hände genom Ajour.

Det är faktiskt svårare än man tror att upprätthålla ett regelbundet bloggande när man jobbar heltid som journalist och inte bloggar för jobbets webbplats. Lägg sedan till att övriga bloggkollektivet ägnar tiden åt banala saker som typ barnafödande eller att operera på den sjukliga delen av Uppsala så förstår du mycket väl varför aktiviteten här inte är så hög.

Men eftersom det faktiskt var ett tag sedan så kommer några spridda allhelgonakommentarer om aktuella händelser. Tänk längre tweets.

* Min tid ägnas åt det mesta som inte innebär min lokala församling. Engagemanget i New Life Stockholm är inne i en lågintensiv fas för min del. Jag hoppas jag kommer på en uppgift snart för jag kan känna mig lite sysslolös. Och jag litar på att Gud kommer att ge mig uppgifter. Under tiden chillar jag med cellgruppen, försöker komma med hurtiga små instick när nära och kära har problem och gästspelar i en husförsamling i Vallentuna. Jag lär återkomma till frustrationen i att se en hel del dumt i världen och samtidigt inte göra mer. Men jag lovar, jag ska bli mer energisk. Skörden är stor, arbetarna är få.

* Tintin-filmen var inte alls så illa som jag trodde den skulle vara. En barnfilm med logiska luckor, visst, men snyggt gjord. Och en viss stabschef gör en strålande biroll som ärkeskurk. Den befarade våldtäkten på min antisemitiske belgiske barndomsunderhållare uteblev. Tack, Spielberg, för att du inte upprepade det hemska du gjorde med Indiana Jones!

* Jobbet har omdesignat och omorganiserat. För mig personligen, som varit med i några delar av processen det senaste året, är resultatet lite av en förlust. Den nya designen på tidningen kunde vara bättre och organisationen bantas ner vilket inte bara gör att jag får leta nytt jobb utan också ökar pressen på övriga personalen. Med detta sagt har vi fått mycket beröm och en nytändning. Det är förstås roligare att jobba med en mer modern tidning.

* På tal om jobb så odlar jag ett politikerförakt med framgång. De människor jag möter är förvisso trevliga men själva politiken med dess spel och smutskastning är ingen höjdare. Jag ska inte ta några exempel. Men så här: Tänk på sossar och moderater. Detta med att prata om stora skillnader och plocka poänger av varandra när skillnaden faktiskt inte är så stor, vad är ändamålet? Varför inte sätta sig i ringen, ta varandra i hand och jobba tillsammans för bra resultat? Och – för Guds skull! – inte fatta beslut på grund av personlig prestige, medieuppmärksamhet, behov av att markera avstånd till sverigedemokrater, aktuella fall i Uppdrag granskning, avsaknad av aktuella fall i Uppdrag granskning eller samarbeten med Lundin Oil. Det vore tacksamt.

* För övrigt är ironin så sjukt stor över att Europas folkvalda ledare skällde ut Greklands – demokratins födelselands – styre för att föreslå folkomröstning att den förtjänar att nämnas även här.

* Vad händer annars i livet? Ja, den här helgen laddar jag så smått för att så småningom, för första gången i mitt liv, åka till en mindre ort i Sverige och bli presenterad som pojkvän för en större hop okända människor på ett släktkalas. Ett svenskt nutida mandomsprov. Ska bli skoj.

Du vet hur det är. Man kommer hem och sätter sig framför orgelväggen på sin lilla pall och klinkar sin Lilla snigel. Visst är det tjatigt i längden? Jag menar, när man nu råkar äga ett tysktillverkat 144-pipigt praktexemplar med ståtliga 15 meters från golvpedalen till det snidade emblemet längst upp, då vill man ju liksom utnyttja kapaciteten. Inte sant?

Okej, jag kanske inte äger någon orgel. Men jag har ju fuskat lite med piano för husbehov. Jag kom aldrig så långt som till Bachs större verk, och det är med visst vemod.

Jag har alltid gillat Johann Sebastian Bach förresten. Det är svårt att säga exakt vad som tilltalar, men kanske är det just så banalt som att jag imponeras av orgelmusiken. Det har måhända med min kyrkliga bakgrund att göra. Kanske är det Bachs stora passion för det kristna budskapet.

Ta gärna en snabb titt på klippet, speciellt fotarbetet vid 5.45. Man måste gilla en låt och ett instrument som kräver en assistent för att det ska gå att framföra.

Uppdaterat: Nu såg jag det här klippet med världsberömda violinisten Vanessa-Mae (som för övrigt fått en dvärgplanet uppkallad efter sig) – på tal om gårdagens blogginlägg om fiolspelande. Jag kan avslöja att jag inte heller på felan kom så här långt innan jag lade av. Om du vill se toccatan och fugan i en version med lite mer fart och fläkt så är det i alla fall detta du ska se.

Jorå, den här borde väl sitta fortfarande. Fiolen ligger på hyllan, jag tänkte ta tag i den igen vilken dag som helst.

Hittade ett klipp med Hjort-Anders klassiker framförd av två tvättäkta dalmasar. Håll till godo!

 

Det låter dock inget vidare i klippet ovan. Då är detta bättre. Med en lintott i mitten som försöker stjäla showen.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.